the chloe blog.

Hej lovers,

Det var alldeles för länge sedan vi senast hördes av. Jag är nu sådär äckligt, och ja jag tänker använda ett riktigt vidrigt ord; fläskig. Ana har trots detta aldrig lämnat mig. Aldrig på riktigt. Föräldrarna kom liksom emellan. Men nu håller hon mig äntligen i handen igen.
   Jag har saknat det här. Saknat er, era bloggar, att själv skriva samt hela sinnesstämningen som uppstår när man prisar hungern och gör den avsky vi alla har för våra kroppar offentlig. Offentligt på ett anonymt sätt såklart, via våra älskade bloggar. Våra bloggar och enda flykt från vardagen fylld av irriterande familjemedlemmar och tjatande vänner. Här har vi varandra och vi alla har vi Ana. En sådan uppenbar och perfekt harmoni.


Er Chloe