the chloe blog.

Fet, fet, fet.

Har ätit en kiwi idag som ligger på 31 kcal.
Men sedan förstörde jag allt. Jag hatar mig själv.
Fyra rutor av en hundragrams Marabou Daim = NITTIO KALORIER.
Det hade varit MYCKET bättre att äta något nyttigare kalorifattigare så att jag skulle kunna stå mig längre om jag absolut var tvungen att äta något överhuvudtaget. Nu blir det fan inget mer idag.

TÄNK er att en enda liten ruta av Marabou Daim innehåller 22,5 kcal. Det är fruktansvärt äckligt!!!!!!!
Jag måste komma ihåg detta.... Istället för fyra äckliga bitar choklad hade jag kunnat äta nästan en hel skiva Lingon grova som jag egentligen tycker är hundra gånger godare. Eller godare vet jag inte, jag har ett chokladcraving som en galning, men det skulle i alla fall kännas lite bättre.

Nä vad fan!!
Jag tar tillbaks det. Nittio kcal känns aldrig, aldrig, aldrig bra. Även om det skulle varit något nyttigt. Nu ska jag ut och gå. Två timmar.

Jag vill spy. Jag vill gråta. Jag vill dö. Jag vill skrika. Jag vill äta. Jag vill inte äta. Jag vill väga. Jag vill mäta omkrets. Jag vill veta. Jag vill inte veta. Jag vill gömma. Jag vill vara ointelligent. Jag vill vara naiv. Jag vill öppna ögonen. Jag vill se. Jag vill räknas. Jag vill glömma. Jag vill inte förstå. Jag vill synas. Jag vill älska. Jag vill vara kapabel.




xx

Igår efter att jag hade ätit en middag klockan sex var första gången Mia försökte hjälpa mig. Första gången hon vänligt sträckte ut handen för att rädda mig från alla kalorier och allt extra fett som så snabbt lägger sig kring mina lår, min mage och min bröstkorg. Allt fett som inte tvekar en sekund på att ta alla mina ben jag har kämpat för ifrån mig. Jag satt alltså för första gången hukad över toaletten i desperat försök att stoppa fingrarna i halsen, men, det gick inte! Det fungerade verkligen inte. Tårarna brände och jag försökte kippa efter luft. Mia lurade mig.
Och egentligen är spykänslan något av det värsta jag vet. Jag måste hålla mig till Ana.