Kan det stämma?
Enligt kalorikollen så ska en skiva hamburgerkött innehålla så lite som 10 kalorier.
Är det verkligen sant?
Fånge i mitt eget fett
Har tränat idag. Fyra timmar i sträck blev det.
Innan hade jag ätit: En halv deciliter honungsyoghurt + Chiliburner till frukost. Sedan en latte + Oreos. Under träningen var jag tvungen att få i mig något för att inte svimma, så det fick bli en proteinbar. Skakade som en galning där ett tag. Fy.. Känner mig så tjock. Äcklig. Som om jag är fånge i mitt eget fett. Så otroligt vidrigt.
Förresten, så var det någon som undrade vad jag vägde. Pinsamt nog, så väger jag 53. Mår illa av att tänka på siffran. FEMTIOTRE. Sju kilo ifrån min målvikt. Vidrigt.
FYRA PLUS SEX ÄR LIKA MED TIO.
Min målvikt just nu är 46. Vet inte exakt varför egentligen, det är bara något över det vanliga med det talet. Något som tilltalar mig, som om det magiskt. Kanske det beror på att om man plussar ihop tiotal med ental så blir det ett helt nytt, magiskt tal?
Dagens intag: En kopp té, 0 kcal, en skiva lingongrova, 100 kcal och en burk Cola Zero, 1 kcal.
Dagens ut: Sit-ups, armhävningar samt diverse rump- och benövningar.
Känns helt ok bra hittills faktiskt! Skall äta Varma Koppens klara grönsakssoppa till middag som ligger på 45 kcal och till det; vatten och en Chili Burner-tablett! :)
+ 98765345 kg?!
Jag bröt fastan. Dessa jävla hungersmärtor jag har haft idag tog helt enkelt priset för värsta magsmärtor jag någonsin har haft. Det blev hets istället. Jag är så otroligt ledsen och besviken just nu. Och jävligt förbannad. Det är så mesigt, hur lyckas jag såra mig själv så mycket? Hur kan man såra sig själv så mycket att gråten bränner i halsen? Nej just det, det är inte mig själv jag har sårat. Jag har sårat Chloe, min andra del som har tagit över hela min hjärna på senaste tiden. Jag kämpar inte emot. Jag VILL inte kämpa emot. Jag vill bli tunn. Jag vill att revbenen, nyckelbenen, kindbenen ska vara markerade. Att låren och handlederna skall vara haute couture-smala. Jag vill bli vacker. Jag vill vara Chloe. Hon är så vacker, smal som få, onaturligt vacker.
Inte kan jag träna heller, för så fort jag rör mig för mycket eller för fort tappar jag balansen, det svartnar för ögonen och huvudet dunkar. En gång var jag så klumpig att jag ramlade ihop och fick sitta med huvudet mellan benen tills svartnden för ögonen hade försvunnit. Fan alltså. Helvetes, jävla, skit.
JAG SKA FÅ MINA DRÖMBEN.
Jag orkar inte. Skrev ett långt, ingående inlägg. Det raderades. Blev onödigt förbannad.
Lång historia kort: Jag ska fasta idag.
Mot city.
Snart ska jag hoppa på tunnelbanan för att åka en sväng in till stan. Förhoppningsvis kommer jag bära hem x antal påsar fyllda med godbitar. Behöver exempelvis köpa nya svarta kilklackar, någon klänning, strumpor med fina detaljer, jeans, linnen med snygga ryggurringningar (konstigt ord), skinnskorts med hög midja, svarta haremsbyxor, någon lätt transparent skjorta, skriv- och räkneblock, matchande pennor samt diverse accessoarer. Som ni ser är listan lång, men allt känns behövligt inför skolstarten.
Totalt ovesäntligt inlägg. Måste kila!
FUCKING PICTURES.
Någon som vet vem det är på bilden?
Jag hatar, hatar, H-A-T-A-R när bloggare publicerar en massa bilder på mat. Exempelvis så kikade jag för ett ögonblick sedan in på en helt vanlig blogg bara för att halvhjärtat läsa några mindre intressanta texter och låta blicken vila på en bunt alldagliga systemkamerabilder som majoriteten av Sveriges bloggare publicerar dagligen. Allt verkade normalt medan den sista sekunden datorns tänkande led mot sitt slut. Datorn tänkte klart, och det var inte förän då slaget i magen överraskade mig som så många gånger förut. Den, ursäkta, jäveln hade publicerat bilder på nybakta, helt perfekta kanelbullar. Jag har aldrig varit så sugen på kanelbullar i hela mitt liv! HELVETES, JÄVLA, SKIT. Måste kolla igenom HELA min thinspo-mapp på datorn och intala mig själv att det inte är värt det.
Chili Burner.
Nästan perfekt, Miranda Kerr.
Har fått hem min räddare i nöden. Min lifesaver. Förhoppningsvis. Jag har skyndat mig med att kolla brevlådan först varje dag. Och plötsligt händer det, för att citera den patetiska trisslottsreklamen, ett paket med misstänkt skramlande innehåll ligger i brevlådan. Jag slänger ihop all post i en slarvig bunt och springer in i köket för att slita av plasten som om jag vore fem och öppnade det största paketet under julgranen på julafton. Det var det jag faktiskt hade väntat på. Min räddning hade kommit. Mitt hjälpmedel. Min bästa vän. Jag hoppas verkligen att det här ger viktnedgången en rejäl spark i baken. Femtiofyra äckliga jävla kilon är inte okej. Jag ska nernerner.
