Våffeldagen II
eller detta
Våffeldagen
Är bjuden på våffeltillställning imorgon.
Jävla fan liksom.
Oundvikligt. Kan inte tacka nej.
Tänker äta en. Men inte någon superfettig sliskäckelvåffla baserad på vetemjöl och smör med sylt och grädde som täcke. Tänker följa detta recept
Sedan blåbär på. Kanske lite lättkesella. Och kanel.
Låt oss fira med en ironisk lyckobild
Idag krossades mitt inre. Inte mitt hjärta som i kärlek. Utan allt annat som skulle kategoriseras som introvert. Hela min mentalitet gick under för femton förfrysta sekunder. Som flygplansläge under ett telefonsamtal.
Jag har en vän. Så vacker. Så smal. Så smal att hon har haft ångest över hennes små bröst, skarpa axlar och sköra ben. Hon styrketränar ofantligt mycket, så ofta hon får chansen för att bygga muskler i hopp om att motverka sina komplex. Hon äter ketchup och ost till allt. Avskyr måltider med få kalorier.
Idag sa hon att hon ska sluta styrketräna sina ben. Hon vill inte ha stora ben längre.
Jag har aldrig känt mig fetare.
Tatatataaaa!!
Min omedelbara, omedvetna reaktion löd: femton sekunders stirrande rakt ut i luften, femton sekunders ignorerande av deras försök att få kontakt, två sekunders kutande till toaletten, ettusentvåhundra sekunders gråtande och fettklämmande.
värdelös
Jag sitter och gråter. Ful och sliskig med allt mitt fett. Kan inte få något gjort. Misslyckas bara om och om igen. Jag vill bara bli smal. Jag är så vidrig. Jag har ätit pasta. Jag förstår inte vad det är för fel på mig. Om jag ska bli smal kan jag ju för fan inte äta pasta. Jag är så vidrigt motbjudande fet.
